Skivor som man vill gilla mer än man i själva verket gör

Ibland så dyker det upp skivor som jag verkligen vill tycka mycket om, som jag vill älska sönder och samman men ändå inte kan trots att skivan i fråga har allt som pekar för det. Jag tror säkert att ni känner igen känslan att höra en uppföljare av något band ni gillar och blivit fullkomligt besvikna trots (eller kanske för) att bandet låter likadant som tidigare. Ett exempel på en skiva som jag verkligen vill gilla mer än jag gör är Einstürzende Neubautens The Jewels som släpptes för några år sedan. Förväntningarna var väldigt höga hos mig inte bara eftersom Neubauten i min värld är ett av de bästa bandet som existerar utan även därför att deras släpp tidigare, Alles Wieder Offen (En av 2000-talets bästas skivor?) var så fantastiskt bra.

Juvelerna gick ut på att bandmedlemmarna skrev upp känslor, tempon och toner på kort som delades ut slumpvis innan man började spela. Sedan följde varje medlem instruktionerna på sina kort och allt sammanfogades av sångaren Blixa Bargeld som återberättade sina drömmar som han hade skivit ner i sitt anteckningsblock. Alltså en sorts improviserad musik med karta. I praktiken tyckte jag detta lär hur tilltalande som helst, om något annat band skulle göra någonting liknande skulle jag antagligen avfärda det hela som pretentiöst, löjligt eller flummigt med i Neubautens fall kunde jag inte vänta för att få höra resultatet.  

Det som hörs på skivan är melodramatiska ballader som varvas med skumma ljudexperiment och resultatet blir väldigt, väldigt blandat. Visst finns det några fina låtar som sticker ut men överlag är detta mer spännande än i själva verket bra och jag orkar sällan lyssna igenon skivan.  De många abstrakta mellanspelen vill jag älska men det går inte för jag vet ju innerst inne att detta är det ointressantaste Neubauten släppt sen Perpetuum mobile.

Ett annat exempel är skivan där Nicolai Dunger tolkar Edith Södergran. Jag är ett stort fan av både Nicolai och Edith Södergran och framförallt så tyckte jag att det skulle bli intressant att höra honom sjunga på svenska för första gången men resultatet blev inte riktigt så roligt som jag ville hoppas på. Det är ingen dålig skiva och några låtar är hur bra som helst ( Landet som icker är, En fången Fågel och Glädjen är en fjäril) men ändå kunde jag inte bli annat än besviken då mina förväntningar var så oerhört höga.

I praktiken låter det ju vädligt tilltalande att höra Nicolai sjunga rader som ”När natten kommer står jag i trappan och lyssnar, stjärnorna svärmar i i trädgården och jag står ute i mörkret. Hör, en stjärna med klang! Gå icke ut i gräset med bara fötter: min trädgård är full av skälvor.” Men i själva verkar så är detta en av de Nicolai skivorna som jag lyssnar minst på. Uttrycket som han satte på denna skiva blerv dock fullkomligt på skivan efter, Rösten och Herren, där all bitarna fall på plats.

Det finns mer aktuella skivor som jag borde gilla men som jag inte riktigt gör. Ett exempel på detta är Glasvegas debutskiva som älskades sönder och samman överallt och som borde vara skräddarsydd för mig. Ett band från glasgow som klär sig i svart och skriver låtar som heter It’s My Own Cheating Heart That Makes Me Cry borde vara en dröm för mig men när jag väl hörde dem så kunde jag inte förstå alls varför all denna uppståndelse.

Jag har lyssnat på skivan om och om igen för att verkligen försöka förstå varför alla tycker den är så bra men istället blev jag mest irriterat, i alla recensioner jag hade läst hade det stått om hur mycket fin dist som fanns på deras gitarrer och jämförelser gjordes med Jesus and Mary Chain. Jesus and Mary Chain? Hur fan kunde man jämföra sådan här radiovänlig p3-musik med ett av världens bästa band tänkte jag och spelade Psykocandy i stereon istället.

Teen Dream med Beach House som släpptes i år har ungefär samma funktion på mig. Jag har ju alltid tyckt om Beach House och såg fram emot deras nya skiva och den är ju väldigt fin och innehåller många bra låtar men jag lyssnar aldrig på den för på något vis känns den så ointressant, så medioker, så småtrevlig. Jag vill verkligen tycka om detta och vara en alla av dom som försvinner i beach house drömska pop men istället så gäspar jag och snabbt byter skiva för det känns som jag hört det här så många gånger tidigare. Det känns som många som lyssnar på musik gör det väldigt lätt för sig, om det finns ett band som Glasvegas kan jag gilla dom i brist på annat och hoppa över band som Orange Juice, Jesus and Marcy Chain och Primal Scream. När jag är trött på mina Belle and Sebastian skivor och Taken By Trees kan jag använda Teen Dream- skivan som substitut. Har jag förutfattade meningar? Antagligen.

Vad vill jag säga med denna krönika? Jo musik är högst personligt och det är ju det som är intressant också, om alla skulle gilla samma musik skulle det vara väldigt tråkigt. Kanske är det jag som är trångsynt, rentav tråkigt som inte riktigt kan se storheten i skivorna som jag skrivit om men det kan också ha att göra med musikens roll att samspela med sin samtid som jag förut skrev om här: https://gayicons.wordpress.com/2010/04/06/om-popularmusikens-funktion-att-samspela-med-sin-samtid/

Om The Jewels med Neubauten var den första skivan som jag hörde med denna grupp skulle jag kanske tycka den var bättre än jag nu gör – samma sak med när Nicolai Dunger tolkar Edith Södergran. Om Glasvegas skulle dyka upp, säg, när jag gick i årskurs nio kanske jag skulle tycka de var världens bästa band och samma sak med Beach House. Det kan inte jag svara på. Det enda som jag är säker på i dagsläget är att The National har gjort årets bästa skiva.

The National – High Violet

Vissa band spelar ut hela sitt register tidigt i karriären och kanske framförallt på deras debutskiva där deras naivistiska pop kan få ett uttryck som inte är så eftertänksamt för att sedan nästan bli en pastisch på sig själva och försöka komma tillbaka och göra samma låtar ännu en gång. Andra band utvecklas genom att försöka hitta nya vägar, låta musiken experimentera för att på så sätt hitta ett nytt uttryck och kunna, så att säga, födas på nytt. Sen finns det band som National. De kanske har skrivit bättre låtar förr men de har förfinat ett uttryck som de satte för två skivor sen och fått det att bli fullkomligt. Deras förra skiva Boxer hade några låtar som var direktare och som drabbade mig hårdare än någon låt här (Squalor Vicoria, Slow Show) men High Violet smyger sig på, framförallt som album betraktat, helheten blir större än de enskilda delarna och jag blir helt kär.

Så är även The National som band. Varje medlem har samma funktion som någon annan och de samspelar som om de enda de gjort under sina liv är att stå i en replokal. Sångaren Matt Berninge sjunger bättre och släpigare med sin barytonstämma än tidigare och trots att Nationals musik mest drivas av trummor och bas så lägger bröderna Aeron och Bryce Dessner samt Scott Devendorf snygga gitarrslingor som får låtarna att bli beroendeframkallande.

Men förutom att man snabbt reagerar på Matt Berninges röst när man hör National så gör man det även på trummorna. Att ha trummorna i förgrunden på detta sätt har jag inte hört sen Lars Ulrich på St Anger, varenda trummslag får min uppmärksammhet och till skillnad från Metallicas fall så gillar jag det här.   

Texterna är enkla, nästintill banala och sångaren Matt sjunger rader som Sorrow found me when i was young och I dont have the drugs to sort it out till kompet av mollackord. Kanske låter det som textrader som man skulle kunna tro var signerade Broder Daniel men det finns ingenting varken pubertalt eller naivistiskt i detta, bara en uppriktighet och stark intigritet som lyser igenom varje ton, ackord och trummslag som spelas. Detta är ingen glad musik som bör spelas på förfester, High Violet ska spelas när man sitter ensam på nattbussen och regnet slår mot fönstrerna eller när man inte kan somna om nätterna trots man knaprat två sömntabletter för mycket och tänker på förlorade kärlekar. Betyg: 9/10

The National – Bloodbus Ohio/ Afraid of Everyone

Många är de band som hypats till tusen under 2000-talet. Själv ställer jag mig ofta tveksam när såda här cirkusar drar igång men ibland så är det bara så enkelt att praktiskt taget alla kritiker och lyssnare har rätt i sina hyllningar. När ett band kommer med ett eget uttryck så oemotståndligt att det inte går att sluta lyssna och inse att jag även om femtio år inte kommer kunna sluta lyssna på den här musiken så är det bara att kapitulera och skratta sig lycklig att det faktikst finns sådan bra musik som kan påverka en på ett sådant sätt. Få gånger händer detta dock men under 2000-talet finns ett givet exempel. Folk får prata hur mycket de vill om grupper som Arcade Fire, The Strokes, Glasvegas och Coldplay men inget av dessa band är ens i närheten av att vara lika bra som The National.

 

The National är ett amerikanskt indiepopband som slog igenom för sådär fem år sedan med skivan Alligator men det var inte fören deras uppföljare kom som jag upptäckte denna fantastiska poporkester. Alligator var en spretig men underbar popskiva med melodier som andra band skulle döda för och deras uttryck förstärktes i och med andra skivan Boxer där Nationals musik blev ännu mer komplett med ett mörkare tilltal, deppigare texter och snyggare produktion utan att tappa melodiernas styrka.

 

Snart är det dags för ännu en ny skiva att komma (11 Maj) som går under titeln High Violet och två låtar har redan släppts på deras myspace och jag kan inte sluta lyssna på dem. National fortsätter i samma stil som på Boxer vilket inte är så konstigt, de har hittat ett uttryck som passar dem perfekt så varför försöka ändra ett vinnande koncept? Jesus and Mary Chain lät ungefär likadant under hela sin karriär men slutade inte vara intressanta för det. De nya låtarna då? Bloodbus Ohio är en mäktig sång med ett drivande tungt piano som hjälper till med bastonerna och med trummorna i centrum och naturligtvis Matt Berningers mörka bas-stämma som sjunger lika vackert som alltid.

 

Afraid of Everyone är en lite försiktigare sång med stråkar i bakgrunden som  successivt byggs upp till bland de vackraste jag hittils hört National spela in och när trummorna kommer in inser jag att jag ännu en gång är förlorad i Nationals musik. I slutet  av låten så låter det som en cd-skiva är repad och sången uppreps på ett löpande band kompat till musiken och jag kan inte lyssna mig trött på det partiet. Ursäkta språket men fan vad jag längtar tills Nationals nya skiva för om resten av de nya låtarna är i närheten av dessa två smakprov så kommer det antagligen vara årets hittils enda skiva som kan mäta sig med The Radio depts: Clinging to a scheme.  

 

Lyssna på de nya fina låtarna här: http://www.myspace.com/thenational