The National – High Violet

Vissa band spelar ut hela sitt register tidigt i karriären och kanske framförallt på deras debutskiva där deras naivistiska pop kan få ett uttryck som inte är så eftertänksamt för att sedan nästan bli en pastisch på sig själva och försöka komma tillbaka och göra samma låtar ännu en gång. Andra band utvecklas genom att försöka hitta nya vägar, låta musiken experimentera för att på så sätt hitta ett nytt uttryck och kunna, så att säga, födas på nytt. Sen finns det band som National. De kanske har skrivit bättre låtar förr men de har förfinat ett uttryck som de satte för två skivor sen och fått det att bli fullkomligt. Deras förra skiva Boxer hade några låtar som var direktare och som drabbade mig hårdare än någon låt här (Squalor Vicoria, Slow Show) men High Violet smyger sig på, framförallt som album betraktat, helheten blir större än de enskilda delarna och jag blir helt kär.

Så är även The National som band. Varje medlem har samma funktion som någon annan och de samspelar som om de enda de gjort under sina liv är att stå i en replokal. Sångaren Matt Berninge sjunger bättre och släpigare med sin barytonstämma än tidigare och trots att Nationals musik mest drivas av trummor och bas så lägger bröderna Aeron och Bryce Dessner samt Scott Devendorf snygga gitarrslingor som får låtarna att bli beroendeframkallande.

Men förutom att man snabbt reagerar på Matt Berninges röst när man hör National så gör man det även på trummorna. Att ha trummorna i förgrunden på detta sätt har jag inte hört sen Lars Ulrich på St Anger, varenda trummslag får min uppmärksammhet och till skillnad från Metallicas fall så gillar jag det här.   

Texterna är enkla, nästintill banala och sångaren Matt sjunger rader som Sorrow found me when i was young och I dont have the drugs to sort it out till kompet av mollackord. Kanske låter det som textrader som man skulle kunna tro var signerade Broder Daniel men det finns ingenting varken pubertalt eller naivistiskt i detta, bara en uppriktighet och stark intigritet som lyser igenom varje ton, ackord och trummslag som spelas. Detta är ingen glad musik som bör spelas på förfester, High Violet ska spelas när man sitter ensam på nattbussen och regnet slår mot fönstrerna eller när man inte kan somna om nätterna trots man knaprat två sömntabletter för mycket och tänker på förlorade kärlekar. Betyg: 9/10

The National – Bloodbus Ohio/ Afraid of Everyone

Många är de band som hypats till tusen under 2000-talet. Själv ställer jag mig ofta tveksam när såda här cirkusar drar igång men ibland så är det bara så enkelt att praktiskt taget alla kritiker och lyssnare har rätt i sina hyllningar. När ett band kommer med ett eget uttryck så oemotståndligt att det inte går att sluta lyssna och inse att jag även om femtio år inte kommer kunna sluta lyssna på den här musiken så är det bara att kapitulera och skratta sig lycklig att det faktikst finns sådan bra musik som kan påverka en på ett sådant sätt. Få gånger händer detta dock men under 2000-talet finns ett givet exempel. Folk får prata hur mycket de vill om grupper som Arcade Fire, The Strokes, Glasvegas och Coldplay men inget av dessa band är ens i närheten av att vara lika bra som The National.

 

The National är ett amerikanskt indiepopband som slog igenom för sådär fem år sedan med skivan Alligator men det var inte fören deras uppföljare kom som jag upptäckte denna fantastiska poporkester. Alligator var en spretig men underbar popskiva med melodier som andra band skulle döda för och deras uttryck förstärktes i och med andra skivan Boxer där Nationals musik blev ännu mer komplett med ett mörkare tilltal, deppigare texter och snyggare produktion utan att tappa melodiernas styrka.

 

Snart är det dags för ännu en ny skiva att komma (11 Maj) som går under titeln High Violet och två låtar har redan släppts på deras myspace och jag kan inte sluta lyssna på dem. National fortsätter i samma stil som på Boxer vilket inte är så konstigt, de har hittat ett uttryck som passar dem perfekt så varför försöka ändra ett vinnande koncept? Jesus and Mary Chain lät ungefär likadant under hela sin karriär men slutade inte vara intressanta för det. De nya låtarna då? Bloodbus Ohio är en mäktig sång med ett drivande tungt piano som hjälper till med bastonerna och med trummorna i centrum och naturligtvis Matt Berningers mörka bas-stämma som sjunger lika vackert som alltid.

 

Afraid of Everyone är en lite försiktigare sång med stråkar i bakgrunden som  successivt byggs upp till bland de vackraste jag hittils hört National spela in och när trummorna kommer in inser jag att jag ännu en gång är förlorad i Nationals musik. I slutet  av låten så låter det som en cd-skiva är repad och sången uppreps på ett löpande band kompat till musiken och jag kan inte lyssna mig trött på det partiet. Ursäkta språket men fan vad jag längtar tills Nationals nya skiva för om resten av de nya låtarna är i närheten av dessa två smakprov så kommer det antagligen vara årets hittils enda skiva som kan mäta sig med The Radio depts: Clinging to a scheme.  

 

Lyssna på de nya fina låtarna här: http://www.myspace.com/thenational