Broder Daniel i all ära, när jag växte upp var ändå Yvonne bandet som spelades mest i mitt pojkrum. Efter filmen Fucking Åmål så förändrades min syn, liksom mångas andras, på tillvaron och en svartsynhet och längtan bort tog sig i uttryck framför mina ögon i regi av Lukas Moodysson och till kompet av band som Broder Daniel och Yvonne. Jag upptäckte Bob Hund efter ha sett Agnes i filmen få Omslag Martin Kann i födelsedagspresent och inhandlade allt jag kunde hitta med Broder Daniel efter ha hört deras distade gitarrer i sångerna I`ll be gone och Whirlwind. Det var ändå Yvonnes synthmattor som tilltalade mest efter bara ha hört några sekunder av låten Drifter i filmens inledning och skivan Getting Out, Getting anywhere blev ett soundtrack till mitt tonår.
Yvonne var i min värld både världens bästa och snyggaste band. Skinnjackor och heroin tilltalade helt enkelt och inget band har kunnat ersätta dem efter deras uppbrott. Nu är det dock äntligen dags för Yvonne-sångaren Henric de la Cours första soloalbum samt en film har jag kunnat läsa mig till (vilket det försej ryktas om ganska länge nu, vet någon när det egentligen kommer?) och första smakprovet med titeln Dogs låter helt jäkla fantastiskt.
Ett smakprov som tydligen släpptes redan i februari men helt lyckats undgå mig av någon anledning. Stadiumrocken som var genomgående för Strip Music är borta och istället påminner låten om gamla Yvonne-sånger där minimalismen var talande, som The Cause Of lovers och Scratch you way out. Det är lätt att komma dragandes med referenser som Joy Division och Depeche Mode men mest av allt låter det bara Henric de la Cour. Bättre betyg än så kan man inte få.
Jag håller på att flytta och det svåraste är att försöka plocka ihop min skivsamling. Alla skivor ligger utspridda, vissa i uppsala, vissa i danderyd, vissa i jakobsberg och andra hos kompisar. Målet är att ha en snygg skivhylla där jag har samlat ihop alla som får stå i bokstavsordning eller liknande. Kanske i schanger-ordning?
En av de schangrarna som tar stor plats i min samling och som är mest omtyckt hos mig går att sortera in under begreppet shoegaze. Namnet kommer från att det sägs att banden som utövade shoegaz under sina konserter sällan mötte publikens ögon utan istället stod och koncentrerade sig på sina instrument och stirrade ner i på sina skor men begreppet är naturligtvis mer mångbottnad än så. Band som ofta förknippas med begreppet är Jesus and Marcy Chain och Slowdive men även många band som är verksamma idag, ta bara en låt som Why Wont You Talk About It med The Radio dept eller The Individuel med Spiritualized tillexempel.
Någonting som är genomgående är att gitarrerna ofta har mycket effekter, framförallt distorsion, och att sången är väldigt lågt mixad. Musikstilen kom i början av 90-talet men försvann på sätt och vis väldigt snabbt (trots att det finns grupper ännu idag, som sagt, som man kan sortera in under shoegaze-genren.) Jag tror att brittpop-rörelsen helt enkelt tog över och plötsligt försvann verksamma band som My Bloody Valentine, Jesus and Mary Chain och Lush.
Jag tänkte lista de fem låtarna som jag förknippar och gillar mest med shoegaze-scenen. Låtatarna jag valt handlar lika mycket om nostalgiska skäl som deras betydelse idag. Framförallt är det fem låtar som jag älskar och alla kan sorteras in under just shoegaze:
1) Ride – Nowhere
Titelspåret från Rides debutskiva är en av de vackraste sångerna som spelats in. Den fångar den där känslan av att gå längs bilvägen en regning måndagskväll och känna sig helt ensam men samtidigt känna en samhörighet som får en att knyta näven i luften när man lyssnar på Oxfordbandet från fantastiska skivbolaget Creation. Ibland när jag varit ute och druckit för mycket kan jag ligga sömnlös och lyssna på låten om och om igen och den är alltid lika underbar, det är inte konstigt att brittisk press snabbt utnämnde Ride till The Brightest hope och hyllade dem till skyarna för Ride är och förblir en av de bästa popgrupperna som existerat.
Stämningen är malande och psykaldelisk bland distade gitarrer och texten är som en dikt som gör mig beroende: I Learned the hard way, That Life should be easy, But I want You to know it was har to show, The things that I know now. All thats left is you and me and here we are: Nowhere. Det hela slutar med att höra vågorna slå mot strandkanten, perfektion.
2) My Bloody Valentine – To Here Knows When
När jag var liten älskade jag band som Broder Daniel och Yvonne vilket har att göra med en film som kom när jag skulle börja i sjunde klass, en film som påverkat mig antagligen mer än någonting annat, ja, jag inkluderar tv-serier som Seinfield och skivor som 69 love songs, jag pratar så klart om Lukas Moodyssons: Fucking Åmål. Efter jag hade sett filmen gick jag och köpte skivor av praktiskt taget alla band och artister som gick att höra i den filmen och eskelsetuna-bandet Yvonne som hade med låten Drifter i filmen blev snabbt ett av mina favoriter.
Jag minns hur jag läste en intervju med deras sångare Henric de la Cour i någon tidning där han berättade att han tyckte att My Bloody Valentines skiva Loveless var en av de bästa som gjorts så jag sprang naturligtvis till skivaffären och inhandlade den. Det tog mig inte lång tid att konstatera att han hade rätt och sen dess less har jag levat i sällskap med Loveless.
3) Slowdive – Machine Gun
Jag vet egentligen inte speciellt mycket om Slowdive förutom att jag äger en av deras skivor som jag ofta återkommer till och alltid tycker låter lika bra. Det ryktas om att Oasis vägrade skriva kontrakt med Creation så länge Slowdive fanns kvar på deras skivbolag och jag tror (dessvärre) att detta just är bara ett rykte för det hade ju varit väldigt roligt.
Frågan är vad som skulle ha provocerat Oasis bland alla dessa mjuka gitarrer över alla fina melodier. Handlade det om avundsjuka? Slowdive spelar försiktig pop som skulle kunna spelas innan man somnar när man ligger i en mjuk säng och försöker träda in i drömmarnas värld och Machine Gun (som Bear Quartet lånade titeln till en av sina låtar ifrån troligtvis) är ett av de mest tydliga uppvisningarna på detta.
4) Ride – Vapour Trail
Det kan tyckas orättvist att Ride har med två låtar på min lista, båda från samma skiva dessutom men det finns ingenting jag kan göra åt det. Jag har inga ord för att beskriva varför Vapour Trail är med heller, många kan hävda att den är för tillrättalagd för att sorteras under shoegaze men det struntar jag fullkomligt i. Vapour Trail är popmusik utan motstycke, en låt där den enda som är väsentligt är den oemotståndliga melodien. I slutet av låten när stråkorkestern börjar ta över så får jag alltid tårar i ögonen och funderar på att hyra någon romantisk komedi.
5) A Sunny Day In Glascow – 5:15 Train
Jag missade när A sunny day in glascow nyligen spelade på Debaser tråkigt nog men frågan är om detta kan låta bra live. Soundet är så drömskt och brusigt att man undrar hur man kan spela in någonting så här vackert. Skivan som jag verkligen rekommenderar har flera höjdpunkter som inte går annat än att älska där distpedalen används oavbrutet.
Har Kevin Shield varit inblandad? A Sunny day in glascows debutskiva kom för bara några år sedan men skulle lika bra kunnat ha spelats in i början av 90-talet i en positiv bemärkelse och 5:15 Train måste vara en av de finaste låtarna som hittils spelats in på 2000-talet.
Vissa band spelar ut hela sitt register tidigt i karriären och kanske framförallt på deras debutskiva där deras naivistiska pop kan få ett uttryck som inte är så eftertänksamt för att sedan nästan bli en pastisch på sig själva och försöka komma tillbaka och göra samma låtar ännu en gång. Andra band utvecklas genom att försöka hitta nya vägar, låta musiken experimentera för att på så sätt hitta ett nytt uttryck och kunna, så att säga, födas på nytt. Sen finns det band som National. De kanske har skrivit bättre låtar förr men de har förfinat ett uttryck som de satte för två skivor sen och fått det att bli fullkomligt. Deras förra skiva Boxer hade några låtar som var direktare och som drabbade mig hårdare än någon låt här (Squalor Vicoria, Slow Show) men High Violet smyger sig på, framförallt som album betraktat, helheten blir större än de enskilda delarna och jag blir helt kär.
Så är även The National som band. Varje medlem har samma funktion som någon annan och de samspelar som om de enda de gjort under sina liv är att stå i en replokal. Sångaren Matt Berninge sjunger bättre och släpigare med sin barytonstämma än tidigare och trots att Nationals musik mest drivas av trummor och bas så lägger bröderna Aeron och Bryce Dessner samt Scott Devendorf snygga gitarrslingor som får låtarna att bli beroendeframkallande.
Men förutom att man snabbt reagerar på Matt Berninges röst när man hör National så gör man det även på trummorna. Att ha trummorna i förgrunden på detta sätt har jag inte hört sen Lars Ulrich på St Anger, varenda trummslag får min uppmärksammhet och till skillnad från Metallicas fall så gillar jag det här.
Texterna är enkla, nästintill banala och sångaren Matt sjunger rader som Sorrow found me when i was young och I dont have the drugs to sort it out till kompet av mollackord. Kanske låter det som textrader som man skulle kunna tro var signerade Broder Daniel men det finns ingenting varken pubertalt eller naivistiskt i detta, bara en uppriktighet och stark intigritet som lyser igenom varje ton, ackord och trummslag som spelas. Detta är ingen glad musik som bör spelas på förfester, High Violet ska spelas när man sitter ensam på nattbussen och regnet slår mot fönstrerna eller när man inte kan somna om nätterna trots man knaprat två sömntabletter för mycket och tänker på förlorade kärlekar. Betyg: 9/10
Gay Icons 