Popaganda: Saint Etienne (liverecension)

(Bilden är tråkigt nog inte från spelningen på Popaganda)

När Saint Etienne öppnade med You’re In a Bad Way så blir jag överlycklig. Jag glömmer att klockan 16 och det faktum att jag är helt nykter. Tankarna om att den alldeles för tidigt lagda speltiden är inledningsvis någonting som inte känner är helt avgörande längre. Men sne händer ju det oundvikliga. Det är ljust, det är varmt, de spelar låtar som jag kanske tycker lite mindre om. Och då går det inte att avnjuta Saint Etiennes ljudbild på samma sätt. Det är ju en typ av musikupplevelse som är som gjuten för ja, låt oss säga 21:30. Det jag vill säga är att den här typen av dansanta akter aldrig kan leverera mitt på dagen hur mycket man än försöker. Men samtidigt så tänker jag att då jag är medveten om detta så ska jag också bortse från det i betygsättningen. I den mån det är möjligt.
De spelade egentligen alla låtar jag hade på min önskelista. Bäst var Only Love Can Break Your Heart, Who Do You Think You Are, Nothing Cant Stop Us Now och He’s on The Phone som de avslutade med. Sarah Cracknell har en fantastisk scenkänsla. Hon dansar som om hon var helt ensam på festivalområdet. Detsamma gäller hennes sidekick vars namn jag varken minns eller känner till sen tidigare. Hursomhelst så var det deras scennärvaro som bidrog till att spelningen i slutändan ändå blev väldigt lyckad. När trummorna i Only Love Can Break Your Heart inleds så illustrerar de båda händelsen med ett utbyte sinsemellan som påminner om två kompisar som dansar till en låt som på något sätt är av vikt för deras relation. Och det presteras med en slags lättsam nonchalans. Man fick också höra spår från deras kommande skiva. Tonight och DJ lät båda som ett axplock av Saint Etiennes mer framgångsrika produktioner. När Sarah säger att det är tråkigt att de var tvungna att gå av scenen då hon precis hade börjat ha kul så har jag svårt att tro på det eftersom att publiken var ganska matt och återhållsam. Men vad skulle hon annars säga. Jag säger ändå att dem gjorde det bästa dem kunde kl 16 och att det stundtals var smått fantastiskt.

7/10

Gillian Welch – The harrow and the harvest

Jag har aldrig riktigt förstått mig på Gillian Welch. Jag har försökt många gånger och lyssnat på samtliga av hennes album och jag har alltid tyckt hennes skivor varit helt okej, varken mer eller mindre men jag har aldrig blivit sådär förtrollad som många andra verkar. Visst har det funnit undantag, som den avslutande monumentala Wrecking Ball från Soul Journey eller svärtan i en sång som Revelator men jag har aldrig suttit sömnlös om nätterna och gråtit till hennes röst eller blivit beroende av hennes avskalade melodier.

Förrän nu. På The harrow and the harvest faller allting på plats och jag förstår storheten som alla har pratat om. Musiken är akustisk och avskalad och gör cowboy-hatten rättvisa – det är country som möter blues i Townes Van Zandts ande.

Min recension kan tyckas oinspirerad men jag har svårt att skriva om varför jag gillar den här skivan så mycket. Jag kan dock säga att skivan är som album betraktat att föredra och låtarna håller löjligt hög nivå. Som sångerska har Gillian Welch aldrig låtit bättre och ljudbilden är enkel och avskalad på ett befriande sätt som jag inte hört på länge. Det enda negativa jag skulle kunna säga är att den kan bli lite enformigt i längden, som det mesta här i livet, men trots detta är The harrow and the harvest en av årets i särklass bästa skivor. Istället för att sitta här och läsa vår blogg så rekommenderar jag er att öppna fönstret, en flaska vin och lyssna på låten Hard Times och njuta av sommaren. Betyg: 9/10

John Maus – We Must Become The Pitiless Censors Of Ourselves

Att jag la notis om John Maus handlade i huvudsak om Rights for Gays i vilken jag aldrig kunde få fatt i vad den sa. Det vet jag å andra sidan inte idag heller, men det är en bra låt. Jag gillade Love is Real, jag var inte helt såld men den har ändå varit ständigt närvarande. Det beror väl på att den är något ojämn. Dock så är dem bra spåren, väldigt bra. Nästintill fantastiska.
Jag har trånande längtat efter We Must Become The Pitiless Censors Of Ourselves eftersom att det har släppts en hel del fragmentariskt som har skvallrat lite om vad som håller på att hända. Det som har hänt nu är att jag är helt såld, i och med detta släpp så har han avancerat i min bok. Den första som fastnade i mitt system var Cop Killer. Den representerar en typ av titlar som jag alltid intresserar mig för, ofta till den graden att jag väljer att lyssna på den först. Nu råkade den dessutom vara helt genial till råga på temat. Den är liksom anarkistisk i den meningen att den utgår ifrån en plats som är strategiskt naiv. Den konstaterar blott att ”lets kill the cops tonight” och att det är ”against the law”. Inom mina tolkningsramar är det ett litterärt grepp som ifrågasätter en, utav samhället given, attityd gentemot auktoritet i överlag. Vilket alltid träffar rätt om du frågar mig.
En anledning till att jag gillar den här skivan är att den ständigt refererar till 80-talet. Både estetiskt och produktionsmässigt. Jag kommer på mig själv genom att i min hjärna illustrera låtarna i en miljö som jag gissar mig till påminner om Detroits gator. Det är antagligen en beskrivning jag bara förstår men det är samtidigt det enda sättet jag kan beskriva känslan på. Trummorna i Quantum Leap låter skrämmande mycket som Devos Whip It, vilket inte är skrämmande på det sättet att det plagierar men fortfarande – tanken drabbar en. Jag känner överhuvudtaget att han med den här skivan fulländar sin syn på musik. We Must Become The Pitiless Censors Of Ourselves är lika delar pastisch som blodigt allvar.
Det är heller inte bara det teoretiska som grabbar tag om en. Synth- och (stundtals) trumarrangemangen pendlar mellan att funka och att vara helt briljant. Believers pulserande grund är ett exempel på hur John Maus intresserar sig för helheten. Vilket absolut inte är nödvändigt, men i detta fall faller det precis rätt.

9,5/10

John Maus – We Must Become The Pitiless Censors Of Ourselves (d/l)

Oriel Joans – Ghostly EP’

Jag har följt Pekka Pörtfors musikaliska karriär sedan jag första gången jag hörde hans namn. Nu utgör han, tillsammans med Karl, Lars och Madelene, det svenskkåländska Oriel Joans. Dem är i dagsläget aktuella med fyra nya spår i form av EP’n Ghostly. Dessa fyra spår är, hur ska jag uttrycka det, fullkomliga? Det låter så slutgiltigt. Alla i bandet delar på sånginsatsen vilket är förståeligt eftersom att deras röster har så pass olika karaktär att det tillskriver spåren olika perspektiv på hur man kan förmedla berättelser, men i samma enastående ljudformat. Den inledande låten Born & Raised lyssnade jag igenom fem gånger innan jag kunde sätta fingret på skuren av associationer som sköljde över mig. Om det är någonting jag är svag för så är det sångmässiga konstpauser om det är det det kallas. När sången liksom stannar upp och följs av en kort instrumental passage som snappas upp av en brummande kör. Och sedan fortsätter versen. Det är dem där små detaljerna som bara pop-musiker kan mäkla. Själva melodin får mig att tänka på Belle & Sebastians Step into My Office, jag vet inte om det är medvetet eller inte, men slutresultatet är framgångsrikt.

Sedan börjar associationer att regna, jag hör både Bon Iver och Woods i det här, som en kompott av allt som utmärkande för alt-folk-popen. Men märk väl när jag säger att oavsett vilka grepp jag använder för att beskriva Oriel Joans ljudbild så är det väldigt flytande. När jag använder band eller låtar så gör jag det i huvudsak som referenspunkter i vilka dessa fyra spår duggar över. Och ur detta utkristalliseras Oriel Joans. Det sista spåret, Julian, inleds med en vacker gospelinspirerad körsång som hummande vaggar in lyssnaren i ett emotionellt hantverk. Jag vet inte om syftet är att den ska sammanfatta upplevelsen men jag tänker att så är fallet och tillåter mig själv att dra sådana frikostiga slutsatser.

Jag har alltid tyckt att Pekkas röst är det närmaste och mest värdiga uppföljningen på Elliott Smiths stämma utan att det för den sakens skull kan liknas vid ett plagiat, snarare att det sångtekniska som utmärker de båda. Det är vilket fall något som är en utav de många, iöronfallande, detaljer som gör Oriel Joans till dem hitmakarna dem faktiskt är. Man kan höra i vilken utsträckning dem har lagt ner sina själar i det här. Det är otroligt klädsamt producerat i den meningen att det är uttänkt men samtidigt tunnsått. I gränslandet mellan ett markerat d.i.y-sound och ett välsvarvat manifest där det bästa utav världar samverkar. Precis som man vill ha det. För det behöver inte finnas en kontrast i förhållandet mellan producerat och känslosvallande. Jag vet att jag konstaterar en gammal sanning men det är ändå band som dessa som påminner oss om att det är en viktig balansgång. Det är något som är otroligt sårbart, både ljudmässigt och emotionellt.

Och det stannar inte där, om ni besöker bandets hemsida och lyssnar på de tidigare spåren så förstår ni att de stora förlorarna är musiksverige som inte vet bättre än att missa band som dessa. När jag första gången hörde Knuckles Whiten och The Way We Move så tänkte jag att, nu händer det, detta kommer att slå! Men det genombrott dem förtjänar har inte presterats av oss lyssnare och det är dags att förstå det i termer om – Vill vi göra det här mot våra barnbarn? Och våra barnbarnsbarn? Att inte unna de efterlevande denna hymn som tillgodoser både innerstaden och inlandet inom oss. Det enda som egentligen hindrar mig från att ge EP’n en fullpott bottnar i det faktum att jag befinner mig i en fas där jag för tillfället är något mätt på den här genrén som jag lite luddigt brukar uttrycka det. Men det får stå för mig. Det är fortfarande ändlöst vackert och jag kommer aldrig någonsin släppa taget om detta band.

Ghostly släpps den 2 Juni och samma dag har bandet en releasefest i Lilla Hotellbaren på Scandic Malmen, Du kan redan nu lyssna på EP’n i sin helhet på Spotify samt köpa den på iTunes.

8.5/10

Eventet för releasefesten på Facebook

Pascal / Mattias Alkberg – Allt det här

Åh Pascal!! Jag såg er live för inte så länge sedan och påmindes om alla era fina sånger men hade ändå för ett ögonblick glömt bort varför jag älskar er trots att jag gillade Orkanen närmar sig väldigt mycket.  Dock så var den inte riktigt lika angelägen som Galgberget (som försej är en av de bästa svenska skivorna som gjorts) och jag fick intrycket av att ni skulle börja bli lite bekväma av er och fortsätta skriva musik i samma mönster och uttryck som ni tidigt hade hittat men de fem låtarna som inleder den gemensamma skivan med Mattias Alkberg är bättre än jag någonsin hade vågat hoppats på. 

De är farliga och titelspåret (som är en duett tillsammans med Alkberg) är två av de bästa låtarna jag hört med Pascal och då har jag inte ens nämnt Vet du vad jag gillar hos dig där Pascal aldrig har låtit så förbannade bland distade gitarrer:

”Vet du vad jag gillar hos dig? Ärligt talat ingenting!” 

Det bjuds även på en cover på en av Sveriges bästa textförfattare, Peter Lemarcs fantastiska Håll om mig och det måste vara skivans absoluta höjdpunkt med sin domedagsstämning och sina otajta trummor. Mattias Alkbergs låtar är inte så dåliga dem heller. Han musik fortsätter att närma sig det skrammliga och rockabilly-aktiga som var genomgående på många av låtarna på Nerverna. Det känns som hans musik mer och mer börjar låta som Pascal, dock är inte det här negativt, jag tycker det passar Alkbergs poplåtar perfekt och covern av Conny Nimmersjös Regnet i Södertälje är helt ljuvlig. Betyg: 9/10

 

Panda Bear – Tomboy

Det går knappt att läsa en text om Panda Bear utan att Beach Boys nämns och den här recensionen är inget undantag. Det är någonting i sitt kör på kör-reverb och soliga melodier som får Panda Bears musik att kännas som en modern släkting till Pet Sounds och på nya skivan Tomboy är detta tydligare än någonsin. Herregud, en låt heter ju till och med Surfers Hymn och inleds med skavlpande vågor som gör det omöjligt att inte associera
till kaliforniens kust. Jag tycker dock detta bara är positivt, jag gillar att se Panda Bear som en elektronisk Dennis Wilson.

Tomboy är varken lika bra eller direkt som förgående Person Pitch och låter mer som Animal Collectives (bandet där Panda Bear, det vill säga Noah Lennox också är medlem i)  senaste skiva Merriweather Post Pavilion. Det är en väldigt elektronisk skiva med relativt direkta poplåtar och det är inte lika svårtillgängligt som det emellanåt var på Person Pitch. Resultatet som blivit är att kvalitén har fått lida lite för att lämna plats till det mer lättlyssnade.

Trots detta är jag inte alls besviken på Tomboy, det är en fin skiva som passar riktigt bra i vårsolen och även om den är något ojämn så har det några höjdpunkter som jag tycker mycket om.

Inledande You Can Count on me är min favorit i sin enkelhet där endast Panda Bears sång och några trummor ligger i grunden för en av årets hittills bästa låtar. Titelspåret tyckte jag tidigare i år var tråkig men nu i albumformatet har den vuxit till sig rejält och är en av de mest direkta spåren. Last night at the Jetty och Surfers Hymn låter melodierna tala för sig själva och är både sockersöta och oemotståndliga. Som ni ser är det en intressant lyssning det bjuds på trots att resultatet inte är lika bra som sist. Betyg: 7/10   

Tape – Revelationes

Jag upptäckte Tape för flera år sedan i och med skivan Rideau och blev beroende av deras instrumentala blandningar av akustiska instrument och datasamplingar och sen dess har jag inte kunnat sluta lyssna på dem. När jag har haft ont  huvudet, känt mig stressad eller bara inte vetat vilken musik jag är sugen att lyssna på brukar jag ta på någon av deras skivor och drömma mig bort. Förra skivan Luminarium var fin men lite väl vad man väntade sig (med undantag för fantastiska Parade) men nya Revelations är en klar uppryckning.

En uppryckning är dock en underdrift, det kan till och med vara det bästa Tape hittills har komponerat ihop. Från inledande Dust and light till avslutande Gone Gone är detta en angelägen lyssning. Det är Tapes mästerverk, det finns inte ett instrument som inte fyller en funktion, inga toner som spelas i onödan, inte en dålig låt. Det räcker att lyssna på den inledande elgitarren i skivans bästa låt Hotel för att förstå att detta är musik utan motsvarighet.

Det är svårt att skriva om vad Tape spelar för musik, folk brukar ha allt ifrån Bo Hansson och Sagor och Swing som jämförelser till Kraftwerk men i själva verket tycker jag inte Tape kan jämföras med någonting annat för de är helt unika. Istället för att läsa om Tape rekommenderar jag att lyssna på dem.  I min värld är de vid sidan av The Bear Quartet och Franke Sveriges bästa band och de förtjänar verkligen i och med Revelationes ett större genombrott. Betyg: 9/10

Bill Callahan – Apocalypse

Jag håller Bill Callahans förra skiva, Sometimes I wish we were an eagle som en av de absolut bästa skivorna som hittills kommit under hela 2000-talet. Inte direkt små ord men alla ni som lyssnat på skivan i fråga kan säkert hålla med mig om att det är en väldigt speciell skiva som är svårt att stå emot. Det är någonting i Callahans mörka frasering, fantastiska texter och enkla men ändå så tilltalande gitarrplock som gör honom så oemotståndlig, så unik och fascinerande. Naturligtvis har mina förväntningar varit höga på hans nya skiva Apocalypse, en skiva som varit riktigt efterlängtat.

Inledande Drover öppnar med Callahans mörka stämma och kompet av en drivande nylonsträngad gitarr och jag är såld på en gång. Jag visste att han kunde leverera men inte av den kalibern som Drover innefattar, det kan faktikst vara en av de bästa låtarna Callahan hittils komponerat ihop. Låten efter, Babys Breath följer samma mönster, ett enkelt gitarrplock och en obegriplig text som inte skulle kunna vara signerad någon annan än just Callhan.

Resten av skivan håller också riktigt hög klass, den är inte lika bra som Sometimes I wish we were an eagle (vilket hade varit omöjligt), jag gillar inte gitarronanin i America! och de jazziga inslagen med tvärflöjter som gör att det är omöjligt att inte tänka på Van Morrisons Astral Weeks men när Callahan vågar vara lågmäld då kan jag ingeting annat än att njuta. Kanske är jag bara ovan med de mer rockiga arrangemangen, kanske ville jag ha en skiva som var ännu mer lik den förgående, med tiden kommer kanske skivan att växa ännu mer men en sak är säker: Apocalypse är en värdig uppföljare.  Betyg: 8/10   



Christian Kjellvander – The Rough and the Rynge

Jag blev riktigt förvånad efter mina första genomlyssningar av Christian Kjellvanders senaste skiva: The Rough and The Rynge. Jag trodde han skulle fortsätta med samma uttryck från skivan innan, I saw here from here, med en storlslagen produktion och lättsamma poplåtar men istället bjuds vi på en avskalad, sparsmakad produktion som påminner om den fantastiska Songs Of Soil skivan och vissa låtar från något underskattade Faya.

Det är alltså en lågmäld Kjellvander som vågar utmana sin publik och till en början tyckte jag att det hela lät lite slätstruket och tråkigt men det dröjde inte länge fören låtarna växte till sig, alltså som vanligt i Kjellvanders musik. Det är svårt att plocka ut enskilda låtar, helheten gör ett större intryck på mig men inledande Transatlantic är en långsam beroendeframkallande ballad med en försiktig nylonsträngad gitarr i förgrunden och Oregon Coast måste vara en av de finaste sångerna Kjellvander någonsin komponerat ihop. 

Jag gillar verkligen när Kjellvander vågar vara lågmäld för det är då han oftast är som mest angelägen trots att man ibland önskar att det var lite mer variation låtarna emellan. På The Rough and the Rynge funkar det trots allt hela vägen, jag kan dock tycka att avslutande Death (the great tradition) är lite tråkig och inte en värdig avslutning på denna fantastiska skiva men annars är detta en av de bästa skivorna jag hört i år. Betyg: 9/10

Håkan Hellström – 2 steg från paradise

Det här är min tid sjunger Håkan i jazziga öppningsspåret bland flöjter och trumpeter och det går ingenting annat än att hålla med honom. Frågan är om han någonsin varit lika angelägen och populär som just nu och när ett otroligt snyggt trumkomp tar över hela låten så inser man att att det kommer bjudas på en musikalisk uppvisning utöver det vanliga. Jag kan lika bra säga det med en gång, jag tycker att Håkan (även om det är för tidigt för att reflektera över det nu) gjort sin bästa skiva någonsin efter Ett Kolikbarns Bekännelser.

Just Ett Kolikbarns bekännelser har ganska mycket likheter med den nya skivan. Det är samma akustiska gitarrer i förgrunden, mycket stråkar och reverb och det går ingenting annat än att anta att det till stor del är Björn Olssons medverkan som är förtjänsten kring detta. Men det kanske mest väsentliga och största likheten med just Kolikbarn-skivan är att jag inte sedan den skivan hört en sådan jämn Håkan- skiva med så många riktigt bra låtar. Det är svårt att peka ut enskilda spår eftersom jag tycker att fantastiska melodier överträffar varandra ständigt och att varje låt känns som det bästa Håkan hittills skrivit.

För tillfället tycker jag att balladerna känns starkast. Vid Protesfabrikens Stängsel och Jag vet vilken dy hon varit i är så vackra så jag inte vet vart jag ska ta vägen. Ungefär på samma sätt som när jag var en pubertal slyngel som grät till Nu kan du få mig så lätt och Rockenroll, Blåa ögon. Håkans musik drabbar mig lika hårt nu som den gjorde då. Tio år har gått och han är fortfarande i mina ögon (och öron) bättre än någonsin. Det är en stor bedrift. Betyg: 9/10