Stina Nordenstam, En kärleksförklarelse

En del musik kan påverka en på konstiga sätt – som om den nästan blir en del av en själv. Ibland när jag inte kan somna om nätterna och ligger och vrider och vänder på mig i flera timmar i sträck kan jag höra Stina Nordenstams röst sjungandes i mitt huvud. Det hände senast igår vilket inspirerade mig att skriva den här texten. Jag blir inte glad av att höra hennes röst, inte ledsen heller för den delen, men den finns där. Jag minns första gången jag hörde Stina för flera år sedan när jag precis hade börjat gymnasiet, jag minns inte situationen eller vart jag befann mig men jag minns känslan av att höra hennes röst för första gången. 

Jag tyckte varken att den var irriterande eller vacker, varken bra eller dålig, utan jag blev helt frågande. Jag blev inte likgiltig utan i högsta grad påverkad men kunde inte förstå på vilket sätt. Jag visste dock att jag ville höra mer för att kunna skaffa mig en åsikt för en sak var säker: hennes röst var helt unik och jag insåg att det måste vara omöjligt att höra henne sjunga utan att påverkas på något vis oavsett om det är positivt eller negativt. 

Låten som jag hörde henne sjunga heter Little Star (från skivan And she closed her eyes) och är en sådan där sång med en melodi som fastnar efter en enda lyssning. En sådan där låt som man omedvetet går och nynnar på och måste lyssna på innan man somnar om natten för att det ens ska vara möjligt att slappna av. Till en början hade jag svårt med hennes röst men efterhand blev den ett med musiken, ett instrument som alla andra och att kategorisera hennes röst för svår byttes efterhand ut till ljuvlig.

Jag inhandlade snabbt en Stina Nordenstam skiva, tog en på måfå med titeln Dynamite eftersom den hade ett så snyggt omslag. (en stor röd stjärna) Skivan förstod jag ingenting av, varför skulle jag lyssna på det här? Till kompet av en elektrisk gitarr sjöng Stina texter om kärlek som kändes så sorgsen och svår att det gav mig huvudvärk. Jag hörde inga bra melodier, inga bra sånger… Liksom med hennes röst ändrades detta efterhand, plötsligt kunde jag applicera all denna sorg som låtarna innehöll på mig själv och förstå storheten i denna skiva. Plötsligt upptäckte jag de där melodierna och träffades av texterna på ett sådant självklart sätt.

Stina är en artist jag ständigt återkommer till och kan vara den bästa kvinnliga vokalisten jag hört. Det räcker med att hon öppnar munnen för att det ska sätta den där stämningen som är så typisk för hennes musik. Många hävdar att popmusik i grunden handlar om att i tre minuter befinna sig i en annan värld, att glömma alla sina sorger och besvär och låta tankarna försvinna i en melodi.

Så är inte Stinas musik. Det är vacker och drömsk men även väldigt realistisk och känslig, jag lyssnar alltid på hennes låtar med en klump i halsen och tårar i ögonen. Men samtidigt som hon sätter ord till allt det där sorgsna och smärtsamma finns det alltid ett strimma hopp och förhoppning som lyser igenom. Det är en förjävligt samhälle vi lever i men det är tur att det finns musik: med Stina i hörlurarna kanske det inte känns som The World is saved, som hon döpte en skiva till. men tillvaron känns lite enklare.