Vilka som vann britpop-kriget i mitten av 90-talet är väl egentligen en ganska tråkig diskussion. I och med att Country House tog första platsen på singellistan i Storbritannien, alltså före Roll With it så hävdar många att Blur slog Oasis men sen måste väl ändå Whats the story Morning Glory sålt fler exemplar än någon av Blurs skivor gjorde? Jag orkar inte riktigt kolla upp siffror och liknande och som sagt tycker jag inte att det är så intressant. Själv tycker jag mycket om båda banden men skulle nog vilja påstå att jag tycker att Blur hade de högsta topparna (i och med låtar som No distance left to run, the universal, Tender och Beetlebum.)
Jag tror ändå att den allmänna uppfattningen var att Blur vann på något vis och ännu ett bevis på detta måste vara att Blur i en omröstning från 2007 blev framröstade till Storbritanniens största och bästa band. Inte bara under 90-talet, utan någonsin! Jag minns inte vilken plats Oasis kom på men det var flera placeringar längre ner. Omröstningar brukar ju oftast säga mer om folket som röstar än resultatet men det var över (!) 25 000 som röstade så att Blur fortfarande är så omtyckta är ju en bedrift i sig.
De återförenades förra året och spelade två spelningar på ett fullsatt Hyde Park och jag trodde att de bara var en tidsfråga tills de skulle gå in i studion och spela in nya låtar. Jag hade rätt men kanske inte till den omfång som jag hade hoppats – jag hoppades på en ny skiva och kanske en europaturne men får (som det ser ut) bara nöja mig men enbart en ny låt. Nya låten kan (inte överraskande) mätas med alla Blurs gamla klassiker men den är helt okej. Låten släpps för att Blur vill stödja projektet Record Store Day, ett initiativ för att rädda alla små skivbutiker.
Singeln har bara släppts 1000 fysiska exemplar på vinyl men går att ladda ner bland annat från Blur hemsida. Låtens tempo är inte speciellt högt och jag tänker mycket på sångaren Damon Albarns grupp The good, The Bad and The Queen (jag önskar att det kommer en uppföljare till den fantastiska debuten!) där denna låt skulle ha passat in väldigt bra.
Låten är inget mästerverk men det spelar inte någon roll. Det är framförallt roligt att Blur ännu en gång spelat in tillsammans och att Damon och gitarristen Graham Coxon har börjat prata med varandra igen. När jag häromdagen satt och lyssnade på Fools’ Day i vårsolen spred sig ett leende på mina läppar och jag hämtade Modern life is rubbish och höjde volymen på stereon. Jag kan inte riktigt sluta att hoppas det kommer mer nytt matrial med storbritanniens bästa band.
Gay Icons 