Popaganda: Saint Etienne (liverecension)

(Bilden är tråkigt nog inte från spelningen på Popaganda)

När Saint Etienne öppnade med You’re In a Bad Way så blir jag överlycklig. Jag glömmer att klockan 16 och det faktum att jag är helt nykter. Tankarna om att den alldeles för tidigt lagda speltiden är inledningsvis någonting som inte känner är helt avgörande längre. Men sne händer ju det oundvikliga. Det är ljust, det är varmt, de spelar låtar som jag kanske tycker lite mindre om. Och då går det inte att avnjuta Saint Etiennes ljudbild på samma sätt. Det är ju en typ av musikupplevelse som är som gjuten för ja, låt oss säga 21:30. Det jag vill säga är att den här typen av dansanta akter aldrig kan leverera mitt på dagen hur mycket man än försöker. Men samtidigt så tänker jag att då jag är medveten om detta så ska jag också bortse från det i betygsättningen. I den mån det är möjligt.
De spelade egentligen alla låtar jag hade på min önskelista. Bäst var Only Love Can Break Your Heart, Who Do You Think You Are, Nothing Cant Stop Us Now och He’s on The Phone som de avslutade med. Sarah Cracknell har en fantastisk scenkänsla. Hon dansar som om hon var helt ensam på festivalområdet. Detsamma gäller hennes sidekick vars namn jag varken minns eller känner till sen tidigare. Hursomhelst så var det deras scennärvaro som bidrog till att spelningen i slutändan ändå blev väldigt lyckad. När trummorna i Only Love Can Break Your Heart inleds så illustrerar de båda händelsen med ett utbyte sinsemellan som påminner om två kompisar som dansar till en låt som på något sätt är av vikt för deras relation. Och det presteras med en slags lättsam nonchalans. Man fick också höra spår från deras kommande skiva. Tonight och DJ lät båda som ett axplock av Saint Etiennes mer framgångsrika produktioner. När Sarah säger att det är tråkigt att de var tvungna att gå av scenen då hon precis hade börjat ha kul så har jag svårt att tro på det eftersom att publiken var ganska matt och återhållsam. Men vad skulle hon annars säga. Jag säger ändå att dem gjorde det bästa dem kunde kl 16 och att det stundtals var smått fantastiskt.

7/10

Popaganda: Arcade Fire

Detta band, Arcade Fire. Ett utav vår tids största band. Alla som någon gång har upplevt dessa live vet att det handlar inte bara om att enbart förmedla en upplevelse. I Arcade Fires fall så handlar det om att skapa en karnival av eufori som oberoende av vart man befinner sig i förhållande till scenen drabbas av. Jag minns faktiskt första gången jag hörde AF och det när dem precis hade släppt Funeral och var påväg att spela på Debaser i Stockholm, numera en legendarisk spelning som samtliga närvarande alltid är väldigt tidiga att briljera med i ett samtal om bandet. Den första spåret jag hörde var Rebellion (Lies) som är precis som alla andra låtar på skivan, fullkomlig. Relationen som uppstod var omedelbar och intensiv. Som med all annan musik som når den nivån fick Arcade Fire ett häfte tillägnat deras allra bästa fraser, summerat i något som liknade en diktsamling. Och det tog inte lång tid en de allra flesta i ens omgivning älskade med Arcade Fire, nästintill den milda graden att det uppstod svartsjukedramer mellan mig och mina närmaste.
Första gången jag såg dem var när dem precis hade släppt Neon Bible. En skiva som jag förövrigt håller som ganska medioker, särskilt för att vara ett band utav den här kalibern. Visst har den sina stunder den också men jämfört med deras övriga prestationer så tycker jag inte att den håller det mått man har blivit bortskämd med. Det betonades även när Suburbs släpptes. Hursomhelst så ägde spelningen rum på Circus och efter månader av youtubande så fick jag äntligen uppleva denna installation i egen person. Jag kan säga att det är en utav de få gånger den graden av förväntningar kunde uppfyllas. Mest spänd var jag på Wake Up som i många va de klipp jag sett lätt förväxlas med väckelsemöten. På Circus så antog publiken nå slags gemensam rytm när låten bryter ut i en pianodriven discotakt. Jag stred för att hålla mig längst fram, vilket jag numera ångrar lite eftersom att jag antagligen missade, kanske väldigt små, men viktiga marginaler. Konserten är fortfarande en utav de bästa jag har upplevt i mitt liv.
Nu när deras andra mästerverk har släppts som levererar flertalet livemässigt fantastiska spår (tänk Ready For War, We Used to Wait, Modern Man eller Sprawl II) så kan ni förvänta er nå slags trans som får festerna i förra säsongen av True Blood att framstå som ett förtagsevent i Älvsjö. Bered er på ett utav musikhistoriens bästa liveband.

Popaganda: Cults

Madeline Folline och Brian Oblivion som utgör Cults faktiskt råkar faktiskt också vara den absolut första recensionen jag publicerade på gayions. När jag skrev om dem då så hade dem bara bara släppt en trespårs EP som länge har fungerat som en teaser utan dess like. Det skulle dröja ända till slutet av maj i år innan debut-lp’n skulle komma. Pitchfork tillskrev Cults den erkännande titeln Best New Music vilket skivan definitivt förtjänar. Detta brev till 60talets tonårsrum (och strandmiljöer) visade sig vara mer än en snålskjuts på på nostalgiska vågor vilket man märker i små detaljer som till exempel hur refrängen liksom lyfter från versen i You Know What I Mean. Som om den vore ett privatplan.

Dag: Fredag
Tid: 17:00

Popaganda: Spotify

Spotify

Popaganda: Saint Etienne

Saint Etienne har haft två betydelser för mig. Dels det att de har utgjort en stor del av mitt musikintag under längre perioder. Men också det faktum att dem har varit ganska frånvarande termer om liveupplevelser. Dem är liksom ett sånt band som man har lyssnat på väldigt länge men som man av olika skäl aldrig har fått uppleva på scen. När dem spelade på Strand tidigare så kunde av olika skäl inte närvara och därför blev jag otroligt lycklig när jag såg att Popaganda har bokat dem inför årets upplaga.
Detta är en akt som innehåller flertalet element som jag håller kärt. När dem på 90-talet var med och formulerade musikhistoria så har dem sedan dess bevisat att dem kan leverera såväl indiepop och 60-tal som house, italo och electronica. Det har i viss mån skett en utveckling övertid men jag tycker även att man sedan de första spåren kan urskilja en känsla för det eklektiska och hur man hela tiden vill hamna lite utanför ramarna. Saint Etienne utgörs av Sarah Cracknell som är bandets frontperson samt Bob Stanley och Pete Wiggs Spår som Neil Young covern Only Love Can Break Your Heart, He’s on the Phone, You’re in a Bad Way och Like A Motorway är alla spår som du kan förkovra dig med inför helgens spelning. Det är inte bara en inkörsport till ett fortsatt välmående, det är ett stycke musikhistoria som är minst lika betydande för dagens alternativa dansmusik som New Order är.

Dag: Fredag
Tid: 16:00

You’re In a Bad Way

He’s on the Phone

Popaganda 2011

Jag tror att jag har varit på Popaganda i stort sett varje år sedan en lång tid tillbaka och jag har åtskilliga minnen därifrån. Jag minns när det fortfarande var gratis och huserade vid universitetet. Ibland kanske det var så att Laakso spelade kl 14 och då blev det ofta att man tyckte att det var lika bra att stanna där resten av dagen och in på natten. Detta gjorde ju inga underverk för plånboken men jag tror egentligen aldrig att jag har varit besviken på nån upplaga. Inte ens när det regnade hela dagen eller när man inte hade några pengar till mat så var det fortfarande viktigare att få se den akt som man ibland hade väntat ett helt år på att få se. Jag minns det som att det var just på Popaganda man hade chansen att få uppleva musik som man inte kunde göra på andra ställen. Jag upplevde länge att det var så. Nu har ju festivalen förändrats i mångt och mycket. Både på gott och ont menar många. När festivalen flyttade till Eriksdalsbadet så började man inledningsvis kritisera valet av att börja ta betalt för inträdet. Jag kan tänka mig att jag själv har beklagat mig över detta faktum men numera är jag mestadels glad över att ha en stadsfestival som är värd namnet men som samtidigt inte gör anspråk på hela staden.
Några spelningar som jag klassar som historiska inom ramarna för min livslängd har jag bevittnat på Popaganda. Death From Above 1979 hann leverera en fantastisk spelning 2005 som alltid dyker upp när jag behöver fundera över vilken som blev ”den bästa spelningen”. Och vad hände med David & the Citizens? Som någon lite klumpigt utsåg till Sveriges motsvarighet till Bright Eyes. Dem gjorde också en, med på de regniga omständigheterna i åtanke, bra spelning. Eller Henrik Berggrens första(?) solospelning. Eller Le Sport och Final Fantasys spelningar 2006. När jag kollar genom åren 2004 och framåt så inser jag att jag skulle kunna mala på hur länge som helst. Jag skulle vilja påstå att det här årets bokningar är kanske det bästa sedan man flyttade till Eriksdalsbadet. Jag hade dock önska att Saint Etienne spelade senare in på kvällskvisten men man kan ju inte få allt. Under dagen kommer här dyka upp lite texter om några av de akter som ska spela idag och imorgon kommer recensioner på utvalda spelningar att dyka upp under förmiddagen. Morgondagens recensioner kommer alltså på söndag.
Man brukar kalla Popaganda för sommarens sista fest. Med allt vad det innebär. Visst känns det vemodigt men samtidigt så är det också ett värdigt avslut på en väldigt bra sommar. Syns där!

Part Time – What Would You Say

Altered Zones postade för några månader sen ett inlägg om Part Time och den då väldigt färska If I Lose my Cool I Die(numera kallad In This Filthy City) som jag i min tur uppskattade å det grövsta. Nu har dem släppt fullängdaren What Would You Say. Det är elva spår synthdriven pop. Eller disco som skulle kunna jämföras med Smiths såväl som Jeremy Jay

Part Time – What Would You Say (d/l)

Octavius – Of Mask and Money

Vet inte riktig i vilken genré Octavius placerar sig i så jag struntar i det den här gången. Of Mask and Money bygger på ett mörkt, långsamt och malande dubliknande fundament. Som i sin tur är prydd av en fantastiskt förvrängt mörk ”sång”.Jag tänker att gillar man akter som Burial eller Kontigo så gillar man det här. Men det är bara en gissning.

Octavius – Of Mask and Money (d/l) (via Altered Zones)

Elite Gymnastics – So Close to Paradise

Gay Icons har haft semester, nu är arbetet dock igång igen och det kommer att hända mycket framöver. Inom en snar framtid kommer sidan bland annat att anta en popaganda-psykos och kommer därmed att uteslutande handla om festivalen. Inför-reportage, recensioner och med lite tur kanske jag kan scora en eller flera intervjuer. Mer om det när det blir aktuellt. För att fira återkomsten bjuder jag på ett nytt spår från Elite Gymnastiscs. Fortfarande samma något psykedeliska beachattityd, denna gång något färgat av Pet Shop Boys. Du kan förbeställa den nya EP’n Ruin här

Elite Gymnastics – So Close to Paradise (d/l) (via Pitchfork)

Tidigare: Elite Gymnastics – If U Love Me (d/l)

Ikväll: Leno Lovecraft/Greatest Hits – Debaser Slussen (Live)

Jag har skrivit om Zak Mering tidigare fast i ett annat sammanhang. Han har ett otal projekt på gång. Raw Thrills som angränsar åt 70-tals psych-pop, han har släppt MURDER DOG MIXTAPE som är en samling hip-hop tracks och till sist i skepnaden som han närvarar i på Debaser Greatest Hits vilket är ett discofärgat experiment. Jag kan faktiskt påstå att allt han gör tilltalar mig på nåt sätt. Han har den där unika begåvningen att kunna ta fram vitt skilda känsloupplevelser hos lyssnaren, i vitt skilda format.
Leno Lovecraft är en något nyare upplevelse för mig. Jag älskar italo och när det kommer nya initiativ så är jag på det som en hyena. Jag har vid ett otal tillfällen varit påväg att skriva om honom men nåt annat har alltid kommit i vägen. Det är hursomhelst dödsdansant och spännande rent produktionsmässigt i en och samma studs. Jag tänker inte tvinga någon att gå till debaser ikväll men jag skulle heller aldrig missunna någon en sån upplevelse.

du kan ladda ner det mesta som Mak håller på med här
Leno Lovecraft’s Bandacamp (d/l)